MÅLARN

Idag har jag varit ensam, alltså helt för mig själv utan varken telefon eller klocka, på bygget. Jag tog målarhinken i ena handen och penseln i den andra och åkte iväg. Sen målade, målade och målade jag jättemycket. Jag kände mig hemskt nöjd. Ja sambon och Amelina kom dit i fem minuter för att kolla hur det gick.

Jag målade en hög pelare plus flera låga, stod högst upp på en stege och kände mig himla liten. För det första var jag ju som redan nämnts ensam. För det andra kom ingen förbi som kunde tycka jag var duktig som vågade göra det själv. För det tredje vinkade jag med jämna mellanrum hemåt och hoppades att någon skulle vinka tillbaka, det kunde jag ju inte se eftersom det är svårt att på så pass långt avstånd se in i vårt hus, hehe.  För det fjärde och viktigaste: på pelaren var det nånting som skall hålla fast stuprännan som var fast skruvat, och jag använde en skruvdragare helt själv! Jag fattade knixet på en gång, hur man ställde den så den drog ut skruven ist. för att skruva in. Det levde jag på länge, ända tills jag kom på att man skall inte vara för nöjd för då skiter nånting sig ganska troligen snart. Som sagt.

Men alltså, varför är alla stegar så himla instabila? Jag hann ju se bilder om hur jag klart och tydligt föll ner med huvudet i sement och blev skadad för livet, ni vet som sånadära före och efter olyckan bilder. Men jag målade en hög pelare, sedan kändes det som att klockan närmade sig Amelinas sovtid och jag åkte hem, prick sju var jag hemma. Snacka om bra timing utan klocka!