TILL BREVBÄRAREN

Eller, som det kanske heter, brevbärarinnan!? Njaa, det blev understräckat med rött här så kanske inte. Hursomhelst så tänkte jag förklara i-landsproblemet med postlådan och varför den töms när den gapar. Alltså är så full att den inte går att stänga.. Och nu måste ni ju förstå att ta detta med en nypa salt, det är ju trots allt jag som skriver och fullt såhär illa är det inte. Hursomhelst:

Brevlådan i fråga står kanske 300 (?) meter hemifrån. Ofta när jag kommer och far med bilen låtsas jag tro att jag har himla bråttom. Brevlådan är placerad på högersida (när jag far hemifrån), och ratten, som i de flesta bilar, är på vänstersida. Detta innebär att jag i min väldiga stress borde stanna och endera hoppa över passagerarsätet, slänga mig ut genom fönstret (med risk för att i misstag trampa på gasen och gasa iväg samtidigt) eller stiga ur. troligen skulle jag sen glömma posten i bilen... När jag då är på hemvägen är postlådan då följaktligen till vänster och ratten till vänster, problem att jag kör på högersida av vägen. Så fortfarande fel.

Detta var ju då ett innerligt försök att bortförklara mig. Största orsaken är att jag oftast glömmer att postlådan ens finns. Ni vet, det är ju kanske inte det man funderar mest på när man är sen, har ett barn som skall ställas i ordning, hundar som skall matas, rastas och en tid att passa. Det gäller att prioritera ser ni. Posten tas när jag har åtminstone en hand ledig, oftast när jag har min mamma med ut med hundarna. Då har jag en näve för post fri. Och en påminnande mor.

Postlådan skulle ju inte svämma över om inte lokala tidningen kom fastän den inte blivit beställd ens!? Men i och för sig, då skulle ju lådan inte tömmas eftersom den inte var full. HAA HAA

SERIÖÖÖST...

Då har jag än en gång gjort min medborgerliga-blogspot-plikt. sådeee tså, dedicated to PAMMEN

GULDFISK

Jag känner att jag måste be om ursäkt till den som äger en ljusblå citroen och körde på fäbodavägen idag. Dig som jag körde 5 meter bakom, höll ett öga på och trodde du var min vän. Det var du tydligen inte, men förlåt om du blev rädd och trodde jag skulle förfölja dig. Det skulle jag ända tills jag insåg att du var någon annan och att du inte skulle till pörkenäs dit jag skulle. Så vad lär vi oss än en gång?

1.  Ha alltid med en karta, helst en man ritat själv så man vet vad som är upp och ner och vad som är vad, så man kan skita i alla småvägar och liksom ha ett eget språk man förstår och inte behöva riva upp hela finlands karta för att hitta till Pörkenäs. 
2. Dra inte en rövare och tro att den som kör framför dig på denna minimala väg skall till samma ställe som dig, du kan ta fel och hamna i typ Socklot. 
3. Kör inte dit du aldrig kört och tro för allt i världen inte att du kan vägen ifall ditt lokalsinne är lika bra som en guldfisks.

 

STILL ALIVE

Jag vet inte var jag skall börja, eller hur, eller med vad. Eller vad jag ens skall skriva. Det har hänt så mycket sedan jag skrev senast och som ni vet tar jag ju inte upp allt här på bloggen heller. Men jag skall försöka få det att låta, bra...intressant... eller bara lägga meningar efter varandra.

Ja, ursäkta för den dåliga uppdateringen och förlåt för att jag inte kunde sluta röka och förlåt för att jag inte ens orkar vara social i verkliga livet men ni får acceptera det eller låta bli.

Hur som helst så är jag ledig nu, rättare sagt sjukskriven till mitten/slutet av augusti (jo, ni som inte hänger med får snart veta), Amelina fyller snart två år och jag har lika flyt med min bil som vanligt. Men det kanske ni alla inte hänger med på heller. Har haft punktering 2 gånger, kört iväg med arbetsintyg och CV på taket, klämt mina fingrar i vindrutan, kört i en garagestolpe, fastnat med sidospegeln i ett träd och slirat fast vid villan på föräldrarnas gräsmatta. OCH SÅ VIDARE.

Hej Sandra, jag hoppas verkligen du ser detta för nu har jag ju skrivit, såå vad blir det. några veckor till nästa gång?

Hade fått en, i mitt tillstånd, ganska rolig fråga här på bloggen som löd såhär:

Hej! Har en fråga, vet ju att du brukar vara ut med rullskridskorna ofta... Hur är det med skydden, vilka brukar du använda? Funderar på att börja åka, och tar gärna emot lite tips... :) (Som anonym så behöver jag inte låta så dum :D )

Okej, jag låtsas att du knappast vet att min handled är bruten och sprucken och att mitt knä ser ut som att det blivit sågad med en motorsåg. (Okej, det var lite dramatiskt men tänk synen så vet du). Jag använde, fram till nu, inga skydd alls. Men som jag nu är ett levande bevis på så bör man använda knäskydd och framför allt handledsskydd. När du faller tar du ju reflexmässigt emot dig med händerna och då tar handlederna oftast stryk. Jag föll med mina rullskridskor troligen pga. att det fanns hål i vägen och jag kom med sådan fart att när hjulet tog i hålet bromsade det på en gång.  Så high five me gips ennu 4 veckor. Nu har jag köpt både nya rullskridskor och skydd. I skydd-påsen fanns det också armbågsskydd men de var så jäkla obekväma så jag kommer knappast never ever att använda dem. Och ett tips, om du känner att du tappar kontrollen och faller: STYR I DIKET, bättre att falla i dike än att falla på asfalt, man får så himla fula ärr av den plus att gräset såklart är mjukare.

Annars när jag rullar har jag de vanliga tillbehören, pulsklocka plus en kamelbak. Ett fall mindre när du inte måste söka efter vattenflaskan i nån väska eller bära den med dig hela tiden. Med hjälp av den är det alltid på ryggen och lätt att dricka. Plus att det finns en liten ficka så du kan ha med dig annat också, typ börs. Hoppas att du kom nån vart med svaret, men visst är det såklart viktigast att skorna passar din fot och att hjulen är i bra skick.

Vilken jäkla bra start på bloggandet, eller vad tycker ni? he-he

small talk

Jag har alltid svårt att behärska mig i pressade situationer. Jag tycker att jag måste säga nånting och kommer på väldigt dåliga kommentarer. Small talk är alltså inte min starka sida. I butiken:

Jag: Hej.
Svar: Hej
Jag: ... Jassååå, du e också å handlar!? ( NO SHIT liksom )
Svar: Jaa'a, lite måst man ju
Jag: Jaa'a, jag å ... ( NO SHIT, igen)
 ....
Jag: Hejdå
Svar: Hejdå

Traskar vidare och blundar i hopp om att ingen hört och har brödet under armen i kassan och halvt glömmer att betala det.

LYCKODAA

OJDÅ ser ut som att det blir två inlägg på raken här, inte illa. Men endast för att jag faktiskt har saker att berätta eftersom det är min vanliga tur. 

Imorse var min o-ställbara väckarklocka (Amelina) vaken klockan 5. Halv 6 började det som man alltid får vaknas till här om man inte av misstag redan är vaken. Varje morgon en 6,7 tiden flyger en kråka in i terrassdörren, sedan flyger hon upp på räcket och in i glasdörren igen. Om och om igen. Ända tills nån går dit och stå, då åker hon iväg. Själv är jag ju livrädd för alla fåglar så imorse skickade jag iväg hunden. "Timmen vem kommer?", han var strax upp och till dörren och kråkan flög iväg. Gissa om man kunde somna om? Nej. Stack iväg på en länk när klockan var halv 7 och kände mig ändå pigg. 

Jobbade, solade, blev bjuden på fina drinkar av Amelina bestående av mjölk och saft med en blomma i glaset och annat viktigt. När jag skulle åka hem från villan kom säkert 10 st myggor med på snålskjuts i bilen. Jag backade ut från villan, fångade en mygga i förbi farten och ropade JAAAAAA!, överlycklig över att jag hade en mygga mindre i bilen. I samma stund stannade bilen med ett knyck och jag kom fram till att oj, backspegeln syns inte. Den hade kilat fast sig i ett träd och bakom mig var en stubbe så jag slapp varken framåt eller bakåt med bilskrotet. Amelina satt och ojade, jag ringde min pappa som kom och lyfte bilen samtidigt som jag vred bakspegeln. Sedan kom vi lyckligt hem och åkte till parken med Sandra & Vic. Snacka om lyckodag! 

 Ps. Heter det bakspegel eller backspegel? Man ser ju bakåt i den, men kanske man ser i den när man backar också? Hmm. Tacksam för svar

Under sommaren kommer jag troligen bara att slänga in några mellanrapporter här på bloggen, men kanske jag finner nån slags motivation och ork senare mot hösten.

 Igår var jag sista dagen på den avd. jag varit ett år. Och fast jag många gånger varit arg eller sur när jag slutat så kändes det lite vemodigt att gå därifrån. Det kändes liksom som om jag skulle försvinna nånstans när en jobbarkompis sa "ha det bra i framtiden". En del av mig ville typ börja storgråta och slänga mig i personens famn och bara säga att JAG HAR INGEN ANING OM VAD JAG SKALL GÖRA ELLER KANSKE JAG FORTSÄTTER EFTER SOMMAREN. Men då är ju jag extra dålig på att säga hejdå, i alla situationer. Hursomhelst så ja, jag vet inte om jag fortsätter på samma ställe, fortsätter på samma avd eller byter jobb. Jag vet ingenting.

Amelina har fått dagvårdsplats till hösten när mamma börjar jobba, hon slipper till och med till samma dagmamma som jag var hos så det är ju SUPERBRA. Tycker det är bra när hon slipper till en man känner och ett ställe där det är lite barn.

FESTFILM