DYGN 2

som nikotinfri och saldot med kaffekoppar är desto fler. Men nu just känns det helt okej ändå efter att ha skypat med Jassi och faktiskt var Made hit i 5 min och vi bara tittade på varann och pratade och jag tänkte inte ens en gång på tobak. Fast vi stod utomhus och fast jag har 2 halvfulla paket i bilen, men de står så bra där de står och påminner mig om att jag inte behöver dem.

En gång under dagen ville jag visst sparka sönder ett fönster eller bara kasta nånting i väggen eftersom all dålig feelis tycks komma på en gång. Men sen tänkte jag på allt bra och höll emot tårarna som gärna ville komma och efter en stund kände jag mig helt okej igen. Som tur har jag inte (ennu) haft nån huvudvärk eller nåt annat. Enda minus är att jag ibland bara vill ligga ner och gråta en skvätt för att jag kan bli så arg/trött/ledsen på nåt som sist och slutligen är en liten sak. Nu är feelisen som sådan att jag tycker att vi borde spola fram ca. 2 veckor så skulle jag kanske känna mig lite som en bättre människa. Men man får väl bara acceptera att man lagt sig själv i denhär situationen och vara stolt över sig själv för varje timme som går (här snackas det inte en dag i taget). Tänka på det jag har som är bra, som en underbar dotter&sambo som trots allt håller mig uppe och på något så när bra humör, och en Tim som ofta känner mer än någon annan hur jag mår inuti fastän jag biter ihop och verkar oberörd. Och alla mina suveräna vänner som står ut med och bakom mig fastän jag gör lite konstiga grejer här i livet.  Och alla andra som håller tummarna som jag skall bevisa för att jag faktiskt kan.